Krimskramskrums

Kommer aldrig på några rubriker...

Jag är helt slut, jag har gått upp 3 kilo till, jag känner mig obekväm i min kropp, min rygg är svullen, mitt öga lite, (nästan obefintligt) rött. Men jag trivs. Jag trivs väldigt mycket på praktiken. Älskar arbetsplatsen. Även fast den väcker så många minnen, så mycket saknad, saknad som gör ont, jag realiserar att jag nästan har blivit *kär* i vissa personer som jag har tillbringat så mycket tid med när jag pluggade där. Någonting jag inte har fattat förut. Men nu, när det gör ont i hjärtat när jag hör deras namn, då börjar jag förstå hur viktig denna tid var, hur mycket den har format mig, gjort mig till den jag är idag. Så lite vemodigt känns det. Men även fast jag är trött varje morgon, är försenad varje dag, inte har tid att vara *in the right mind* när jag anländer då jag är så stressad och fick stå hela resan, så ser jag fram emot det varje dag. Jag trivs helt enkelt. Grädden på moset skulle vara att träffa alla människor som tydligen har betytt så mycket för mig, också...men jag är helt nöjd med att bara vara tillbaka på platsen. Där jag är jag.

Fick äntligen hem den lilla möbeln jag har väntat på så otroligt länge!

Jag har inte städat i mitt rum på ett tag, har helt enkelt inte funnit tid, eller nja, prioriterat annat. Så jag är inte helt säker på att den verkligen ska stå där till slut, då jag nog ska omorganisera lite, dessutom köpa en ny matta om jag någonsin får pengar....Men visst är den fin????

" Maybe getting around in life was nothing but map-reading. A skill required practice. A key to unlock where you wanted to go. A legend to show where you were." (© North of Beautiful - Justina Chen Headley - sid. 278)  Undrar bara hur man gör när man inte har den blekaste aning vart man ska.....