Jag + Vinter + Bil

= INGEN BRA KOMBINATION!!!!

Gårdagens biobesök i Västerås slutade med ännu en bil-komplikation-katastrof-rädsla-frys-frys-bråk-grejs.

Vet inte vad jag ska säga om filmen. Somewhere jag gillade den, fast ändå inte. Saknade värme och hjärta och känslan i magen. Inte som Lost in Translation där hela kroppen, själen, allt berördes. Jag älskar den filmen. Upplägget var liknande, och den har ju blivit hajpad som en Lost in Translation 2 men det saknades som sagt något. Men jag tyckte inte att filmen var dålig eller värdelös, absolut inte. Ju mer jag tänker och funderar på den desto fler layers upptäcker jag, den är speciell. Man måste gilla den typen av film, där det inte händer något, där vissa saker kan ta en evighet, som att köra runt och runt i en bil, eller göra en avbild på ansiktet..kändes verkligen som om man satt där i 45 minuter med gegga på huvudet.
Lite kul var också att vi var alldeles själva i biosalen, så vi kunde prata och kommentera...lite speciell upplevelse faktiskt.


På vägen hem, i bilen, på motorvägen, slocknade plötsligt framljusen. Det blev svart. Mörkt. Dunkelt. Scary. Hemskt. Jobbigt. BLIND. Rädslan smög sig på, med illamående känsla i magen. Svettigt. Vi såg ingenting. Absolut ingenting. Det blev ännu värre när vi fick möte på andra sidan. Då bländades vi. Såg inte vägen. Första avfarten åkte vi av (efter ca 15km) ..blinkers på hela tiden för att kunna se var vi var någonstans. Stannade på första möjliga stället. Ringde efter hjälp. Samma hjälp som vid bilkatastrofen på väg till Arlanda i februari i år, kom och plockade upp oss. Snigelfart hem till honom. Ställde bilen där, skjutsades hem. Nu är vi billösa här igen. Jaha. Tur att det inte hände något i alla fall.

Fick stor kritik för mitt språk idag. Grammatik. Formulering. Meningsbyggnad. Jag ledsen. Jag skriva som ett pucko nu för det är det jag är. Jahapp.